för tillfället iaf. Nu får vi bara hoppas att antibiotikan och kortisonet gör sitt jobb. Natten var en jävla mardröm helt enkelt. Jag vaknade var 5 minut typ. Fick flera panikattacker. Helt fruktansvärt helt enkelt. Men ändå höll jag mig lugn och pysslade med kråkan. Hade lagt tidningar under hennes filt om det skulle ske olycka och för att om hon reste sig så skulle det prassla och jag skulle vakna. Men hon var väldigt lugn hela natten, inget kaos i magen, inget stappla runt o va orolig. Tror bara hon var så sjuk o medtagen. Andningen var väldigt långsam och ytlig så jag var hela tiden o kollade så hon andades. Hade flera ställen o hänga dropppåsen beroende på hur hon ville ligga på sin bädd. Hon behövde inte springa ut nått mer efter 9 igår vilket var skönt. Var bara ute o kissade henne vid 3 för hon hade ju dels fått dropp och dels druckit en hel del vatten själv. Skålen fick stå brevid henne, hon hade inga krafter o resa sig o gå ut i köket lixom.

När natten tog slut så kändes hon mkt stabilare. Febern var nere på 38,4 vid 9 tiden imorse. Hon ville ha mat igen så hon fick a/d med lite stomax och det har hållit sig där det ska.

Droppet gjorde mkt. Påsen tog slut nånstans runt 5 tiden imorse men då var hon ganska bra hydrerad eftersom hon inte förlorade någe mer vätska under natten.

Går forfarande lite stelt och sakta, men vad kan man förvänta sig när hon i princip hängde mellan liv och död igårkväll. Jag skulle oxå vara lite stapplig då. Det som gör mig glad att frambenen funkar som vanligt, inge mer som det blev igår då hon inte hade nån kontroll över dem.

Va hos veterinären imorse, hämtade ut recept och snackade lite med dem. Åh vad jag är tacksam för dem. Hege som hon heter har verkligen gett allt till oss under veckan. Jag har ringt henne tusen gånger men ändå så tar hon sig tid och framförallt snackar med mig mer som en kollega än en vanlig djurägare, hon vet att jag har mer koll än andra. Känns skönt o kunna spekulera och bolla lite funderingar utan att bli dumförklarad som att man inte vet nått. När jag ringde imorse, en minut efter de öppnat så var hon bara "åh vi snackade precis om penny, har tänkt så mkt på hur det gått". Då var det skönt o meddela att hon iaf var vid liv. Fick recept på 2 olika antibiotika och en kortsion. Nu ska det fan bita på vad det än var. Har skickat  iväg blod för testa  fästingsjukdomar . Så nu är det bara waiting game med allt.

Livet är så skört, helt sjukt. Man vill ju aldrig tänka på det men så är det verkligen. Det sätter allt i sånt perspektiv.

Nu får det vara nog med oturen för Penny. Nu är det 3 veckor tills hon får återförenas med husse och matte1, låt det bli så oxå.

Inte nog med att penny var sjuk igår, när jag var ute med henne så passade Dina på o smita ut och sen var hon borta i säkert en halvtimme. Gick och undersökte gården och nosade och rastade sig. Vägrade såklart o komma när jag ropade och jag vet bättre än o jaga henne. Hon kan ju inte direkt bli skadad här så jag lät henne hållas. Hon var otroligt understimulerad efter att jag knappt ägnat nån tid åt henne igår och hon fick vara själv hemma stora delen av dagen o kvällen när jag var hos veterinären. Jag stack ut huvudet ibland för o se om jag såg henne. Såg hennes lilla huvud guppa runt borta vid stora huset och sen titta på kaninen lite, gå och titta vid fåren. Man vill ju bara strypa henne men jag lät henne hållas, för jag slapp lämna penny för o gå kvällstur med Dina, det klarade hon ju så fint själv. Men hon är ju trots allt 9 år, kanske dags nu ha ha.